VÅLDGÄSTAD AV CANCER

Vaknar till fågelkvitter, klockan har passerat halv sex. Det går inte många sekunder innan jag är klarvaken och översköljs av känslor. Jag har cancer som äter upp mig på insidan och mina dagar är räknade. Det finns ingenting som kan lugna mig, ingenting som kan då mig att tänka positiva tankar. Jag befinner mig långt ner i ett svart hål och kan inte ta mig upp, ingen annan kan hjälpa mig heller. Jag får panik, jag mår illa, jag gråter, jag är arg. Det var ju nu jag skulle njuta av våren som jag längtat efter, det var nu jag skulle göra alla de där roliga sakerna som jag skjutit på det senaste halvåret. Det var nu jag skulle planera Astrids student, en student jag kanske inte kommer vara med på... Livet suger och det finns ingen rättvisa!

Nu är jag inne på mitt tolfte dygn. Vanligtvis blir saker bättre med tiden men inte nu. Ångesten sitter oavbrutet i min kropp, klumpen i magen, kli i kroppen och katastroftankar som far fram i en hastighet jag inte trodde var möjlig. På torsdag är det dags för datortomografi, så läskigt för snart kan jag inte ens försöka blunda för sanningen. Kanske jag då kommer sakna tiden i ovisshet ? Ingen människa borde få gå igenom en sådan här tortyr, att dessutom veta att prognosen inte alls är bra gör det oerhört svårt att hitta kraft. På Gyncancers föreläsning hade de en roll-up där det stod 700 insjuknar varje år 550 dör.. Hur lätt är det att få positiva tankar då. Det sägs att man ska leva i nuet, lättare sagt än gjort när döden lurar runt hörnet. Om en stund ska jag och Astrid åka och hämta Anna som kommer ich hälsar på. Vanligtvis kan det gå ett halvår utan att vi ses på vinterhalvåret. Nu är det tredje gången på en dryg vecka. Jag uppskattar så hennes besök och fantastiska stöd.

Tårarna rinner nerför mina kinder, ser inte vad jag skriver men måste göra något för att lindra min ångest. Ingen borde få genomgå en sådan tortyr, ångesten håller mig i ett stadigt grepp och jag lyckas inte ta mig ur. Jag läser och läser men det finns ingen gnutta hopp, äggstockscancer verkar vara det absolut värsta man kan drabbas av som kvinna. Mitt sökande efter långtidsöverlevande fortsätter. De som lyckats leva lite längre har en sak gemensamt, cancern var inte spridd, min är spridd!!! Jag har också läst om cytostatika och tveksamheter kring det som behandlingsform. Läste att cytostatika kan förvirra cancern men är det ens ett val att avstå behandling? Ikväll ska jag försöka mig på att spela tennis lite försiktigt. Jag som älskar spela tennis, mitt sätt att tankacenergi och låta hjärtat arbeta. Känner absolut inte för det men tänker att det kanske kan vara bra för både knopp och kropp. Avslutar med att önska att om Gud nu finns, snälla ge mig mitt liv tillbaka!

Varje dag känns som en vecka...det går långsamt och jag gör allt för att försöka sysselsätta mig. I onsdags fick jag besök av min syster Anna och hennes dotter Klara. Det var nervöst att få besök men oj så skönt det var att ha dem här även om jag önskar att det hade varit under andra omständigheter. Vi hann med en tur till IKEA, äta glass i solen på Triump glass och en massa promenader. Även om jag tappade fästet och föll även när de var här som blev det ett litet andrum. Jag förstår att de också mår dåligt men de gjorde verkligen allt för att försöka skapa en positiv stämning. Inte nog med det, eftersom vår dammsugare har gått sönder så har vi inte kunnat städa sista veckan, reparatören kommer på onsdag. Anna tog med sig dammsugare och sen svischade hon och Klara runt i huset och putsade och fejjade, måste erkänna att det städades bättre än när vi själva gör det. Idag är det lördag, Fabian jobbar som tennistränare och Astrid skriver högskoleprovet. David och jag ska åka in till st...

Nu är jag inne på sjätte dygnet i helvetet, ledsen att jag skriver så men närmare helvetet kan man nog faktiskt inte komma. Vanligtvis brukar saker bli bättre med tiden men än så länge känns det nästan bara jobbigare och jobbigare och jag känner mig svagare trots att jag rör på mig otroligt mycket. Jag har en klok man som drar med mig ut på promenader, tre längre promenader varje dag. Vanligtvis brukar jag gå med lätta steg men nu är varje steg en ansträngning. Vi har även varit på IKEA för att köpa en skummadrass. Att åka till IKEA brukar alltid vara kul men nu skulle vi köpa en madrass för att vi ska kunna ta emot mina familjemedlemmar på besök för att jag har CANCER! Älskar att få besök av min familj men nu känns det som ett långsamt farväl. Oavsett vad vi har hittat på, om vi är ute eller har åkt och handlat mat så känns det som att jag sitter på läktaren och tittar på livet som pågår runt mig. Det känns märkligt att livet fortsätter samtidigt som min familjs liv har sats på ...

Imorse var jag ledsen när jag vaknade, kunde inte tränga bort tankarna. Tankarna på att jag drabbats av den jävla cancern som jag inte i min vildaste fantasi skulle drabba mig. Tankar på vad som händer om jag inte går att operera, tankarna på hur jag ska klara den tuffa behandlingen. Tankarna på hur jag ska klara mig utan min familj, för jag är helt säker på att de kommer klara sig bra utan mig även om de med all säkerhet kommer sakna mig. Tankar på hur det går till om man verkligen dör... Till slut är jag så utmattad att jag inte orkar gråta och känner mig helt tom! David tog ut mig på en promenad och vi gick längre igår, det är viktigt att jag är i så god kondition som det bara går. God kondition hade jag innan helvetet bröt lös men nu känner jag mig allt annat än stark. Väl hemma åt vi frukost, får tvinga mig att äta även om det inte smakar. Kort därefter bröt jag ihop igen, David är där hela tiden och tröstar mig och upprepar hela tiden att vi är starka tillsammans och att vi s...

Anledningen till att jag skapat denna bloggen är för att jag behöver ett forum att skriva av mig när ångesten blir för stor. När kroppen skakar, tårarna forsar och jag om och om igen skriker "Jag vill inte dö, jag vill inte dö"....Jag vet inte hur jag ska finna kraft men tänker att eftersom jag gillar att skriva kanske jag kan få skriva ner all min ångest och mina tankar här istället. I nuläget är denna bloggen bara till för mig, det kan tänkas att jag bjuder in några att ta del av det jag skriver men just nu är den mest för mig själv och för att jag ska klara av minut för minut, timme för timme och dag för dag fram tills dess att jag får besked om hur nära döden jag är och vad jag behöver göra för att hålla döden borta så länge som möjligt. Allting började sommaren 2018 då jag plötsligt fick förändrade blödningar och en jobbig tyngdkänsla i nedre delen av buken som även gav sig tillkänna på natten när jag skulle sova. Jag fick också tätare blödningar och sen väldigt lång...