Varje dag känns som en vecka...det går långsamt och jag gör allt för att försöka sysselsätta mig. I onsdags fick jag besök av min syster Anna och hennes dotter Klara. Det var nervöst att få besök men oj så skönt det var att ha dem här även om jag önskar att det hade varit under andra omständigheter.
Vi hann med en tur till IKEA, äta glass i solen på Triump glass och en massa promenader. Även om jag tappade fästet och föll även när de var här som blev det ett litet andrum. Jag förstår att de också mår dåligt men de gjorde verkligen allt för att försöka skapa en positiv stämning. Inte nog med det, eftersom vår dammsugare har gått sönder så har vi inte kunnat städa sista veckan, reparatören kommer på onsdag. Anna tog med sig dammsugare och sen svischade hon och Klara runt i huset och putsade och fejjade, måste erkänna att det städades bättre än när vi själva gör det.
Idag är det lördag, Fabian jobbar som tennistränare och Astrid skriver högskoleprovet. David och jag ska åka in till stan och möte Astrid eftersom hon behöver få in sig lite på lunchen. De har väldigt kort lunch så vi måste förbeställa så allt är klart när hon kommer. Tidigare var tanken att jag och Astrid skulle träffats efter högskoleprovet och firat att hon hade gjort det, så blir det inte. Jag hade många planer på allt jag skulle göra när operationen var över men nu blir det inte så, livet tog en helt annan vändning.
Så fort jag tänker på det som ligger framför mig tappar jag fotfästet. Så fort jag tänker tanken på hur länge till jag får finnas tappar jag fotfästet. Så fort jag tänker tanken på att jag sökte tidigt men inte fick rätt hjälp tappar jag fotfästet och blir förtvivlad över att sjukvården inte tar saker på allvar.
Jag har läst väldigt mycket på nätet och följer en del andra som är drabbade. Många av dem verkar ha en enorm livslust och kämparglöd vilket imponerar på mig. En del har drabbats efter det ena återfallet efter det andra och kämpar med ständigt tuffa behandlingar, en del har förlorat kampen. Hur blir det för mig?
Samtidigt som jag går runt i min bubbla och mår skit har våren kommit till stan. Fåglarna kvittrar, gräset växer, träden börjar grönska och barnen börjar vara ute och leka. Jag älskar våren och vill kunna njuta av den. Vanligtvis brukar jag tycka det är rätt skönt att rensa i rabatten och vårstäda lite i trädgården men jag har svårt att hitta motivationen.
Just nu saknar jag mitt vanliga liv så det gör ont. Tänk att få masa sig upp på morgonen, åka till jobbet, äta min standardfrukost framför datorn samtidigt som jag registrerar elevernas närvaro. Ta emot alla elever som älskar att komma upp till mig och prata om både stort och smätt. Komma hem från jobbet, gå ut med Molly, städa, laga mat, tvätta, diska....ja allt det där jag annars kan tycka är ganska tråkigt.
Min förhoppning är att jag ska få lite mer kraft när jag väl vet hur min prognos ser ut och vad jag har framför mig. Ska jag ha minsta lilla chans att överleva detta vilket jag i och för sig inte tror men i alla fall förlänga mitt liv så måste jag fightas. Fightas mot de där vidriga cellerna som har intagit min kropp, skrämma iväg dem en gång för alla. Jag vill leva här och nu men också i framtiden!
Jag har aldrig varit religiös men alltid trott på något vilket också inneburit att jag har varit med om en del "övernaturliga" saker. Om det nu finns någon makt där upp så ber jag på mina bara knän att jag ska bli förskonad och få en chans till att leva mitt liv. Jag är inte redo att lämna mina när och kära, jag vill vandra längst med vägen med dem. Jag vill se mina barn bli vuxna, skaffa jobb, familj och allt vad de nu önskar. Jag vill fortsätta livets stig med David som jag älskar mer än någonsin!
Vi hann med en tur till IKEA, äta glass i solen på Triump glass och en massa promenader. Även om jag tappade fästet och föll även när de var här som blev det ett litet andrum. Jag förstår att de också mår dåligt men de gjorde verkligen allt för att försöka skapa en positiv stämning. Inte nog med det, eftersom vår dammsugare har gått sönder så har vi inte kunnat städa sista veckan, reparatören kommer på onsdag. Anna tog med sig dammsugare och sen svischade hon och Klara runt i huset och putsade och fejjade, måste erkänna att det städades bättre än när vi själva gör det.
Idag är det lördag, Fabian jobbar som tennistränare och Astrid skriver högskoleprovet. David och jag ska åka in till stan och möte Astrid eftersom hon behöver få in sig lite på lunchen. De har väldigt kort lunch så vi måste förbeställa så allt är klart när hon kommer. Tidigare var tanken att jag och Astrid skulle träffats efter högskoleprovet och firat att hon hade gjort det, så blir det inte. Jag hade många planer på allt jag skulle göra när operationen var över men nu blir det inte så, livet tog en helt annan vändning.
Så fort jag tänker på det som ligger framför mig tappar jag fotfästet. Så fort jag tänker tanken på hur länge till jag får finnas tappar jag fotfästet. Så fort jag tänker tanken på att jag sökte tidigt men inte fick rätt hjälp tappar jag fotfästet och blir förtvivlad över att sjukvården inte tar saker på allvar.
Jag har läst väldigt mycket på nätet och följer en del andra som är drabbade. Många av dem verkar ha en enorm livslust och kämparglöd vilket imponerar på mig. En del har drabbats efter det ena återfallet efter det andra och kämpar med ständigt tuffa behandlingar, en del har förlorat kampen. Hur blir det för mig?
Samtidigt som jag går runt i min bubbla och mår skit har våren kommit till stan. Fåglarna kvittrar, gräset växer, träden börjar grönska och barnen börjar vara ute och leka. Jag älskar våren och vill kunna njuta av den. Vanligtvis brukar jag tycka det är rätt skönt att rensa i rabatten och vårstäda lite i trädgården men jag har svårt att hitta motivationen.
Just nu saknar jag mitt vanliga liv så det gör ont. Tänk att få masa sig upp på morgonen, åka till jobbet, äta min standardfrukost framför datorn samtidigt som jag registrerar elevernas närvaro. Ta emot alla elever som älskar att komma upp till mig och prata om både stort och smätt. Komma hem från jobbet, gå ut med Molly, städa, laga mat, tvätta, diska....ja allt det där jag annars kan tycka är ganska tråkigt.
Min förhoppning är att jag ska få lite mer kraft när jag väl vet hur min prognos ser ut och vad jag har framför mig. Ska jag ha minsta lilla chans att överleva detta vilket jag i och för sig inte tror men i alla fall förlänga mitt liv så måste jag fightas. Fightas mot de där vidriga cellerna som har intagit min kropp, skrämma iväg dem en gång för alla. Jag vill leva här och nu men också i framtiden!
Jag har aldrig varit religiös men alltid trott på något vilket också inneburit att jag har varit med om en del "övernaturliga" saker. Om det nu finns någon makt där upp så ber jag på mina bara knän att jag ska bli förskonad och få en chans till att leva mitt liv. Jag är inte redo att lämna mina när och kära, jag vill vandra längst med vägen med dem. Jag vill se mina barn bli vuxna, skaffa jobb, familj och allt vad de nu önskar. Jag vill fortsätta livets stig med David som jag älskar mer än någonsin!
Kommentarer
Skicka en kommentar