Imorse var jag ledsen när jag vaknade, kunde inte tränga bort tankarna. Tankarna på att jag drabbats av den jävla cancern som jag inte i min vildaste fantasi skulle drabba mig. Tankar på vad som händer om jag inte går att operera, tankarna på hur jag ska klara den tuffa behandlingen. Tankarna på hur jag ska klara mig utan min familj, för jag är helt säker på att de kommer klara sig bra utan mig även om de med all säkerhet kommer sakna mig. Tankar på hur det går till om man verkligen dör...
Till slut är jag så utmattad att jag inte orkar gråta och känner mig helt tom! David tog ut mig på en promenad och vi gick längre igår, det är viktigt att jag är i så god kondition som det bara går. God kondition hade jag innan helvetet bröt lös men nu känner jag mig allt annat än stark. Väl hemma åt vi frukost, får tvinga mig att äta även om det inte smakar.
Kort därefter bröt jag ihop igen, David är där hela tiden och tröstar mig och upprepar hela tiden att vi är starka tillsammans och att vi ska klara detta, jag ska inte dö.... Han vaggar mig likt ett barn och det känns tryggt att vara i hans famn, David är också ledsen men har kämpar för att inte visa det för mig.
Idag har David försökt få kontakt med tumörkirurgen men fick höra att hon var på en annan avdelning idag och att hon står i operationssalen imorgon. Jag skickade ett mail till henne om att jag är angelägen om att komma i kontakt med henne. Strax därefter ringde Klaus som var han som opererade mig i torsdags. Jag orkar inte prata så David tog samtalet och de pratade länge. Klaus förklarade att allting är i rullning men att det troligtvis blir undersökningar först nästa vecka. Han hade förklarat att som det såg ut när de tittade på insidan så är hans preliminära bedömning att min cancer är i stadium 3, det finns fyra stadium som i sin tur delas in i ytterligare beståndsdelar. Det är först på operationen man kan avgöra vilket stadium det verkligen är. Stadium 3 känns inget vidare, det är i och för sig bättre än stadium 4 men prognosen är inte så bra. Jag tvingas att hela tiden tänka att de ska bota mig, de ska bota mig...
Jag skickade iväg ett mess till fina Catharina, vet inte om jag nämnde henne tidigare att jag fått kontakt med henne och hon är gynekolog och en bekant till familjen verksam i Helsingborg. Hon har sagt att hon finns där när jag vill... Catharina skrev att jag är i goda händer och måste försöka hitta styrkan inom mig och tänka att detta kommer gå bra. Hon har många erfarenheter och patienter som varit i min situation och där det har gått bra. Ett sådant svar hjälper mig för stunden, lugnar mig lite men sen kommer paniken efter ett tag igen.
När jag hade samlat ihop mig så gick jag och David på en lite längre promenad i det fina vårvädret. Allt känns så overkligt, livet pågår för fullt men jag står liksom vid sidan av och iakttar hur alla far fram i sin vardag. Väl hemma igen satte vi oss i solen och tog en kopp kaffe och det kändes skönt för en stund, vi pratade om lite annat.
Vi bestämde oss för att ta en tur till Willys, jag vill absolut inte handla på ICA här hemma med risk för att träffa massa folk man känner. Nu har krafterna sinat och jag undrar hur jag ska sysselsätta mig resten av eftermiddagen och kvällen.
Hur gör människor som får sådana här besked, hur hittar man kraft att kämpa och tro att man kanske tillhör den lilla procentuella andelen som faktiskt lever i många, många år? David försökte säga att om jag först ser operationen och cytostatikan som att det går ut på att bota så kan jag tänka att det kanske hinner komma någon ny behandlingsmetod som kan bota om den jävla cancern sen kommer tillbaka. Det känns skönt för stunden men sen spinner tankarna igen.
Varför jag? Varför är just denna cancern så svår att bota och hur länge får jag finnas kvar?
Till slut är jag så utmattad att jag inte orkar gråta och känner mig helt tom! David tog ut mig på en promenad och vi gick längre igår, det är viktigt att jag är i så god kondition som det bara går. God kondition hade jag innan helvetet bröt lös men nu känner jag mig allt annat än stark. Väl hemma åt vi frukost, får tvinga mig att äta även om det inte smakar.
Kort därefter bröt jag ihop igen, David är där hela tiden och tröstar mig och upprepar hela tiden att vi är starka tillsammans och att vi ska klara detta, jag ska inte dö.... Han vaggar mig likt ett barn och det känns tryggt att vara i hans famn, David är också ledsen men har kämpar för att inte visa det för mig.
Idag har David försökt få kontakt med tumörkirurgen men fick höra att hon var på en annan avdelning idag och att hon står i operationssalen imorgon. Jag skickade ett mail till henne om att jag är angelägen om att komma i kontakt med henne. Strax därefter ringde Klaus som var han som opererade mig i torsdags. Jag orkar inte prata så David tog samtalet och de pratade länge. Klaus förklarade att allting är i rullning men att det troligtvis blir undersökningar först nästa vecka. Han hade förklarat att som det såg ut när de tittade på insidan så är hans preliminära bedömning att min cancer är i stadium 3, det finns fyra stadium som i sin tur delas in i ytterligare beståndsdelar. Det är först på operationen man kan avgöra vilket stadium det verkligen är. Stadium 3 känns inget vidare, det är i och för sig bättre än stadium 4 men prognosen är inte så bra. Jag tvingas att hela tiden tänka att de ska bota mig, de ska bota mig...
Jag skickade iväg ett mess till fina Catharina, vet inte om jag nämnde henne tidigare att jag fått kontakt med henne och hon är gynekolog och en bekant till familjen verksam i Helsingborg. Hon har sagt att hon finns där när jag vill... Catharina skrev att jag är i goda händer och måste försöka hitta styrkan inom mig och tänka att detta kommer gå bra. Hon har många erfarenheter och patienter som varit i min situation och där det har gått bra. Ett sådant svar hjälper mig för stunden, lugnar mig lite men sen kommer paniken efter ett tag igen.
När jag hade samlat ihop mig så gick jag och David på en lite längre promenad i det fina vårvädret. Allt känns så overkligt, livet pågår för fullt men jag står liksom vid sidan av och iakttar hur alla far fram i sin vardag. Väl hemma igen satte vi oss i solen och tog en kopp kaffe och det kändes skönt för en stund, vi pratade om lite annat.
Vi bestämde oss för att ta en tur till Willys, jag vill absolut inte handla på ICA här hemma med risk för att träffa massa folk man känner. Nu har krafterna sinat och jag undrar hur jag ska sysselsätta mig resten av eftermiddagen och kvällen.
Hur gör människor som får sådana här besked, hur hittar man kraft att kämpa och tro att man kanske tillhör den lilla procentuella andelen som faktiskt lever i många, många år? David försökte säga att om jag först ser operationen och cytostatikan som att det går ut på att bota så kan jag tänka att det kanske hinner komma någon ny behandlingsmetod som kan bota om den jävla cancern sen kommer tillbaka. Det känns skönt för stunden men sen spinner tankarna igen.
Varför jag? Varför är just denna cancern så svår att bota och hur länge får jag finnas kvar?
Kommentarer
Skicka en kommentar