Nu är jag inne på sjätte dygnet i helvetet, ledsen att jag skriver så men närmare helvetet kan man nog faktiskt inte komma. Vanligtvis brukar saker bli bättre med tiden men än så länge känns det nästan bara jobbigare och jobbigare och jag känner mig svagare trots att jag rör på mig otroligt mycket.
Jag har en klok man som drar med mig ut på promenader, tre längre promenader varje dag. Vanligtvis brukar jag gå med lätta steg men nu är varje steg en ansträngning.
Vi har även varit på IKEA för att köpa en skummadrass. Att åka till IKEA brukar alltid vara kul men nu skulle vi köpa en madrass för att vi ska kunna ta emot mina familjemedlemmar på besök för att jag har CANCER! Älskar att få besök av min familj men nu känns det som ett långsamt farväl.
Oavsett vad vi har hittat på, om vi är ute eller har åkt och handlat mat så känns det som att jag sitter på läktaren och tittar på livet som pågår runt mig. Det känns märkligt att livet fortsätter samtidigt som min familjs liv har sats på paus. Alla ljud och intryck blir väldigt mycket mer, jag hör fåglarna kvittra mycket högre än jag hade gjort annars, jag uppmärksammar personerna i min omgivning och är väldigt lyhörd för allt. Det känns som att jag inte existerar där och då.
Jag gillar inte att vara hemma samtidigt som jag inte orkar göra något annat. Som jag skrivit innan är min familj helt fantastisk men jag förstår att det är jätte jobbigt för dem dels situationen vi hamnat i men också när jag hulkar av gråt och som ett mantra upprepar "jag vill inte dö, jag vil inte dö, varför just jag, varför just jag, jag vill inte lämna er, jag vill finnas!!!!" Så fort barnen kommer hem finns de vid min sida, de klappar på mig, masserar mina armar, rygg och fötter, jag blir rörd bara jag tänker på det.
David fångar mig varje gång jag faller ner i det svarta hålet, det känns tryggt samtidigt som jag vet att han inte kan rädda mig, inte denna gången.
Igår fick jag kallelsen till Datortomografin av buk, bäcken och bröstkort, vi ska dit nästa torsdag. NÄSTA TORSDAG, hur sjutton ska jag klara mer än en vecka till i denna jävla ovisshet. Samtidigt känner jag stark ångest över vad undersökningen ska visa, jag har haft ont i ryggen av och till sedan vi var i Italien på sportlovet och är otroligt rädd över att skiten har satt sig i lungorna också.
Hur gör man när man ska träffa läkaren/läkarna som ska berätta hur många nummer det är före mig i dödens väntrum? I andra sammanhang brukar man vilja ha så kort väntetid som möjligt men jag hoppas innerligt inte att kötiden är kort, jag vill leva! När läkarna i torsdags kallade in mig på en läkarexpedition och lämnade döden i famnen på mig, ska jag behöva få samma besked igen fast mer detaljerat. Är det lönt att genomgå en mastodont operation men lång och tuff rehabilitering och sedan cytostatika med allt vad det innebär i flera veckor? Ibland tänker jag att det inte är det men samtidigt förstår jag att jag måste kämpa. Jag är bara inte där ännu men någonstans inom mig ska jag finna den där styrkan och kraften och försöka hitta små, små nåbara mål och göra allt för att hålla döden på avstånd.
I de bästa av världar kan man minska cancern och kanske, kanske det kan komma någon ny behandling som kan få just mig att leva lite längre. Jag har alltid tänkt att jag ska åldras med David men börjar inse att oavsett vilken behandling jag får kommer vi nog inte bli gamla tillsammans, det svider. Jag älskar David!
Idag kommer min syster Anna och systerdottern Klara, de ska vara här i två dagar. Under andra omständigheter kunde vi hittat på lite kul saker, åkt till stan, fikat, gått på bio. Nu vet jag inte vad vi ska hitta på och hur jag ska kunna hålla ihop men jag är samtidigt glad över att de kommer, bra för hela familjen.
Så fort jag får besked om min dom kan jag kanske lättare se om det finns alternativa behandlingar, eller komplement kosta vad det kosta vill. Det värsta som kan hända är att det är mycket värre än vad läkarna trott...de har ju på något vis hela tiden trott att jag "bara har en godartad cysta".
Jag har en klok man som drar med mig ut på promenader, tre längre promenader varje dag. Vanligtvis brukar jag gå med lätta steg men nu är varje steg en ansträngning.
Vi har även varit på IKEA för att köpa en skummadrass. Att åka till IKEA brukar alltid vara kul men nu skulle vi köpa en madrass för att vi ska kunna ta emot mina familjemedlemmar på besök för att jag har CANCER! Älskar att få besök av min familj men nu känns det som ett långsamt farväl.
Oavsett vad vi har hittat på, om vi är ute eller har åkt och handlat mat så känns det som att jag sitter på läktaren och tittar på livet som pågår runt mig. Det känns märkligt att livet fortsätter samtidigt som min familjs liv har sats på paus. Alla ljud och intryck blir väldigt mycket mer, jag hör fåglarna kvittra mycket högre än jag hade gjort annars, jag uppmärksammar personerna i min omgivning och är väldigt lyhörd för allt. Det känns som att jag inte existerar där och då.
Jag gillar inte att vara hemma samtidigt som jag inte orkar göra något annat. Som jag skrivit innan är min familj helt fantastisk men jag förstår att det är jätte jobbigt för dem dels situationen vi hamnat i men också när jag hulkar av gråt och som ett mantra upprepar "jag vill inte dö, jag vil inte dö, varför just jag, varför just jag, jag vill inte lämna er, jag vill finnas!!!!" Så fort barnen kommer hem finns de vid min sida, de klappar på mig, masserar mina armar, rygg och fötter, jag blir rörd bara jag tänker på det.
David fångar mig varje gång jag faller ner i det svarta hålet, det känns tryggt samtidigt som jag vet att han inte kan rädda mig, inte denna gången.
Igår fick jag kallelsen till Datortomografin av buk, bäcken och bröstkort, vi ska dit nästa torsdag. NÄSTA TORSDAG, hur sjutton ska jag klara mer än en vecka till i denna jävla ovisshet. Samtidigt känner jag stark ångest över vad undersökningen ska visa, jag har haft ont i ryggen av och till sedan vi var i Italien på sportlovet och är otroligt rädd över att skiten har satt sig i lungorna också.
Hur gör man när man ska träffa läkaren/läkarna som ska berätta hur många nummer det är före mig i dödens väntrum? I andra sammanhang brukar man vilja ha så kort väntetid som möjligt men jag hoppas innerligt inte att kötiden är kort, jag vill leva! När läkarna i torsdags kallade in mig på en läkarexpedition och lämnade döden i famnen på mig, ska jag behöva få samma besked igen fast mer detaljerat. Är det lönt att genomgå en mastodont operation men lång och tuff rehabilitering och sedan cytostatika med allt vad det innebär i flera veckor? Ibland tänker jag att det inte är det men samtidigt förstår jag att jag måste kämpa. Jag är bara inte där ännu men någonstans inom mig ska jag finna den där styrkan och kraften och försöka hitta små, små nåbara mål och göra allt för att hålla döden på avstånd.
I de bästa av världar kan man minska cancern och kanske, kanske det kan komma någon ny behandling som kan få just mig att leva lite längre. Jag har alltid tänkt att jag ska åldras med David men börjar inse att oavsett vilken behandling jag får kommer vi nog inte bli gamla tillsammans, det svider. Jag älskar David!
Idag kommer min syster Anna och systerdottern Klara, de ska vara här i två dagar. Under andra omständigheter kunde vi hittat på lite kul saker, åkt till stan, fikat, gått på bio. Nu vet jag inte vad vi ska hitta på och hur jag ska kunna hålla ihop men jag är samtidigt glad över att de kommer, bra för hela familjen.
Så fort jag får besked om min dom kan jag kanske lättare se om det finns alternativa behandlingar, eller komplement kosta vad det kosta vill. Det värsta som kan hända är att det är mycket värre än vad läkarna trott...de har ju på något vis hela tiden trott att jag "bara har en godartad cysta".
Kommentarer
Skicka en kommentar