Fortsätt till huvudinnehåll

MED ÅNGEST SOM SÄLLSKAP

Nu är jag inne på mitt tolfte dygn. Vanligtvis blir saker bättre med tiden men inte nu. Ångesten sitter oavbrutet i min kropp, klumpen i magen, kli i kroppen och katastroftankar som far fram i en hastighet jag inte trodde var möjlig.

På torsdag är det dags för datortomografi, så läskigt för snart kan jag inte ens försöka blunda för sanningen. Kanske jag då kommer sakna tiden i ovisshet ?

Ingen människa borde få gå igenom en sådan här tortyr, att dessutom veta att prognosen inte alls är bra gör det oerhört svårt att hitta kraft. På Gyncancers föreläsning hade de en roll-up där det stod 700 insjuknar varje år 550 dör.. Hur lätt är det att få positiva tankar då.

Det sägs att man ska leva i nuet, lättare sagt än gjort när döden lurar runt hörnet.

Om en stund ska jag och Astrid åka och hämta Anna som kommer ich hälsar på. Vanligtvis kan det gå ett halvår utan att vi ses på vinterhalvåret. Nu är det tredje gången på en dryg vecka. Jag uppskattar så hennes besök och fantastiska stöd.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

JAG VILL HA MITT LIV TILLBAKA!

Tårarna rinner nerför mina kinder, ser inte vad jag skriver men måste göra något för att lindra min ångest. Ingen borde få genomgå en sådan tortyr, ångesten håller mig i ett stadigt grepp och jag lyckas inte ta mig ur. Jag läser och läser men det finns ingen gnutta hopp, äggstockscancer verkar vara det absolut värsta man kan drabbas av som kvinna. Mitt sökande efter långtidsöverlevande fortsätter. De som lyckats leva lite längre har en sak gemensamt, cancern var inte spridd, min är spridd!!! Jag har också läst om cytostatika och tveksamheter kring det som behandlingsform. Läste att cytostatika kan förvirra cancern men är det ens ett val att avstå behandling? Ikväll ska jag försöka mig på att spela tennis lite försiktigt. Jag som älskar spela tennis, mitt sätt att tankacenergi och låta hjärtat arbeta. Känner absolut inte för det men tänker att det kanske kan vara bra för både knopp och kropp. Avslutar med att önska att om Gud nu finns, snälla ge mig mitt liv tillbaka!

En liten paus i tankarna om döden...

Idag kom min syster Anna och hennes tre underbara barn Edvin, Hugo och Klara på besök. Jag var nervös inför besöket men familjen trodde det skulle vara bra för oss alla. När de kom låg jag på rummet och grät så Anna kom upp till mig och höll om mig länge och klappade på mig. Det kändes så skönt att få bli omhållen av sin storasyster och bara släppa taget. Anna är ett fantastiskt stöd, precis som familjen. Jag har ringt henne ett flertal gånger när jag känner att jag håller på och tappa kontrollen. Efter ett tag gick vi ner och hälsade på ungdomarna som nog snarare ska beskrivas som vuxna. Jag grät när jag kramade om dem och det kändes märkligt att de var hos oss eftersom jag plötsligt att blivit allvarligt sjuk. Det är inte så ofta vi hälsar på hemma hos varandra eftersom de bor i Bjärred utanför Malmö och jag strax utanför Göteborg. Vi beslutade oss för att gå en promenad och det var skönt att röra på sig. Jag glömde kanske inte bort min situation men jag fick omfokuserat en stund...