Anledningen till att jag skapat denna bloggen är för att jag behöver ett forum att skriva av mig när ångesten blir för stor. När kroppen skakar, tårarna forsar och jag om och om igen skriker "Jag vill inte dö, jag vill inte dö"....Jag vet inte hur jag ska finna kraft men tänker att eftersom jag gillar att skriva kanske jag kan få skriva ner all min ångest och mina tankar här istället.
I nuläget är denna bloggen bara till för mig, det kan tänkas att jag bjuder in några att ta del av det jag skriver men just nu är den mest för mig själv och för att jag ska klara av minut för minut, timme för timme och dag för dag fram tills dess att jag får besked om hur nära döden jag är och vad jag behöver göra för att hålla döden borta så länge som möjligt.
Allting började sommaren 2018 då jag plötsligt fick förändrade blödningar och en jobbig tyngdkänsla i nedre delen av buken som även gav sig tillkänna på natten när jag skulle sova. Jag fick också tätare blödningar och sen väldigt långt uppehåll. Om det inte hade varit för de jobbiga smärtorna hade jag nog bara tänkt att jag var i klimakteriet. Att gå till gynekologen är något jag tycker är väldigt jobbigt men när hösten kom och mina besvär bestod tog jag mod till mig och ringde till Aleris i Göteborg och boka tid. Sköterskan som svarade tog mig på största allvar och jag fick en tid inom en vecka.
Jag hade varit hos samma gynekolog ett par år tidigare då hon hade konstaterat att jag hade tre stora myom. Mina tankar var att det kunde vara myomen som hade vuxit och orsakade mina besvär. Läkaren gjorde ett ultraljud och konstaterade först att mina myom inte hade ändrat storlek, de såg likadana ut som vid kontrollen ett par år tidigare. Plötsligt sa hon att hon såg en cysta som inte varit där innan. Jag hörde att hon nämnde att det kunde vara äggstockscancer men det kunde också vara..... Läkaren resonerade nog högt med sig själv om vilka olika slags cystor det kunde vara. Själv var jag i chock efter att ha hört äggstockscancer så jag hörde inte så mycket mer. I ett chockat tillstånd skickades jag till laboratoriet för att ta ett cancermarkörprov, kändes så overkligt. När jag kom ner till bilen började tårarna strömma ner för mina kinder, en stund senare blev jag uppringd av sköterskan som sa att hon lovade att hålla koll på när provet kom så läkaren kunde ringa omedelbart.
Väl hemma ringde jag David som var bortrest med jobbet och informerade av vad läkaren hade sagt. Han erbjöd sig att komma hem men jag menade att vi skulle vänta tills jag fick provsvaren. Natten som gick mellan tisdag och onsdag var en mardröm, jag läste om äggstockscancer som ju anses vara den mest aggressiva cancer man kan drabbas av som kvinna eftersom det är ett tyst sjukdomsförlopp till en början. Astrid vaggade mig till sömns och tog väl hand om sin mamma. Jag hann tänka på döden redan då och rädslan för att lämna jordelivet.
Onsdag middag blev jag uppringd av läkaren som redan fått provsvaret på cancermarkören som visade sig vara något förhöjt. Läkaren bröt på ryska men var jätte gullig men jag hade lite svårt att ta till mig allt hon sa, även hon var berörd. Hon sa att det inte behöver vara äggstockscancer eftersom provsvaren var lite förhöjda och hon skulle skicka remiss med högsta prioritet till specialistvården på Sahlgrenska. Läkaren skrev också ut antidepressiva att ta i väntan på besked, något jag inte riktigt kände var adekvat.
I min värld är högsta prioritet inom en vecka och jag blev chockad när jag ringde Kontaktpunkten på Sahlgrenska som meddelade att prioritet ska ske inom sex veckor. SEX VECKOR av väntan på att få besked om man har cancer eller inte, är det snabb handläggning?!? Strax efter fick jag en kallelse till en specialistläkare den 26/11, jag försökte boka om besöket men det gick inte, blev ombedd att ringa regelbundet för att höra om återbud. Jag ringde ett flertal gånger till Kontaktpunkten men inga återbud.
Då skickade jag ett brev till läkaren som jag hade fått tid till och bad om telefonkontakt och hon ringde faktiskt upp efter en dryg vecka. Läkaren ville lugna mig och sa att det var inget av det hon såg på ultraljudsbilden som gjorde henne orolig, det något förhöjda provsvaret var inte så konstigt med tanke på att jag har myom och hade mens vi provtagningstillfället. Det kändes lite lugnare och jag frågade om jag fick ta prover inför besöket istället för vid besöket så vi hade provsvaren när vi sågs. Jag tog proverna en vecka innan jag skulle till läkaren, väldigt nervöst men bra att få gjort det.
När det var dags för läkarbesök var David med, jag var så himla orolig men fick ett bra bemötande av läkaren som var i pensionsåldern och specialist på vaginala ultraljud. Hon gjorde en grundlig undersökning av mig och tyckte inte att cystan såg farlig ut. Hon sa att hon trodde jag kunde ha endometrios som orsakat en chokladcysta, endometrios, jag?!? Jag tyckte det lät konstigt eftersom jag aldrig själv har haft de misstankarna men så svarade hon glatt att jag kanske var en tuffing som klarade smärta. Cancermarkörprovet hade stigit lite men inte heller det tyckte hon var märkligt.
Läkaren förklarade att man aldrig kan vara 100% säker men att hon kunde ha fel på någon promille. För att vara på den säkra sidan skulle cystan opereras bort och hon trodde det skulle kunna ske i februari.
Jag låg på och kontaktade operationskoordinatorn och kollade om jag kunde få en så snabb tid som möjligt. Jag fick till svar att läkaren bedömt att det inte såg farligt ut och att jag skulle kallas för operation våren 2019 eftersom de hade extremt långa väntetider. Jag hörde trots detta av mig ett flertal gånger till henne för att förklara att jag inte mådde bra och ville få gjort ingreppet, jag satte även om mig i en kö för de som kunde tänka sig att komma med kort varsel.
I januari skickade jag ett meddelande till läkaren som jag hade träffat i november och förklarade att eftersom de inte ansåg att en operation var viktig kanske jag inte behövde operera bort cystan. Ett par veckor senare blev jag uppringd av en annan läkare som berättade att den andra doktorn hade gått i pension. Vi samtalade om min situation och hon förklarade att jag absolut behövde opereras eftersom min cysta trots allt var lite oklar. Jag frågade om man inte skulle göra ett nytt ultraljud och ta nya prover och hon tyckte inte man skulle göra ultraljud men att vi skulle ta om provet. Hon la även till ytterligare en cancermarkör som inte hade testats tidigare, det var tydligen något om hon forskade kring.
Ett par veckor senare fick jag provsvaren, det första markörprovet som även hade tagits tidigare hade sjunkit marginellt, det nya provet ansågs vara ett normalvärde. Läkaren skrev även att hon hade påskyndat min remiss så jag skulle opereras inom två månader. Därefter fick jag en kallelse till operation precis två månader senare, inskrivning 21/3 och operation 28/3.
Den 21/3 är egentligen en väldigt fin och viktig dag för mig, min son Fabian föddes det datumen 2002. Detta blev inte riktigt en sådan fin dag även om vi hade mysig födelsedagsmiddag på kvällen. Jag fick träffa läkaren som skulle operera mig och som då gjorde ett ultraljud. Han upptäckte att cystan hade ändrat karaktär och sa att han inte längre kunde utesluta att den var malign. Jag var chockad och sa att då känns det ju som att de har gjort väldigt fel som har låtit mig vänta så länge, han tyckte inte det var länge.
Vi samtalade om operationen och att det var planerat för att ta bort ena äggstocken och cystan men om det såg malignt ut fick de lov att ta även den andra äggstocken, tarmäxet och blindtarmen. Jag mådde inget vidare när jag åkte därifrån, jag kastades tillbaka i tiden och fick åter ny oro i kroppen och en rädsla för att dö. Sökte åter information på internet och försökte lugna mig med att om ifall det såg malignt ut så verkade det vara i ett tidigt stadium.
Veckan gick på något vis och sen var det dags för the D day. Jag kom till avdelningen kl. 8.00 och gick operationskläder på mig samt dropp kopplat. Jag tillbringade två nervösa timmar i väntrummet tillsammans med David, rädd för att det skulle behöva bli det större ingreppet.
Strax efter kl. 10 sa de att det var dags för mig att göra mig klar och åka till operation. Jag var väldigt nervös och rädd men avböjde lugnande, gillar att ha kontroll vilket jag definitivt inte hade ändå. Gullig personal både på avdelningen och på operation som tog min oro på största allvar och tog hand om mig på bästa sätt. Jag fick panik när det var dags för att sövas och minns att jag grät när jag somnade.
När jag vaknade upp yrvaken frågade jag hur länge jag hade opererats, jag fick till svar att det tagit 1,5 timme och tänkte då att det blev den större operationen.
På uppvaket hade jag ganska ont och de fyllde på med smärtlindrande medicin. Jag sov ingenting utan försökte ta reda på vilken operation det blev men ingen sa någonting utan sa att dr alltid pratar med en efter operation.
Väl tillbaka på avdelningen mötte David och Astrid upp, jag var glad att se dem. Vi blev omedelbart inkallade till att prata med de två läkarna som hade opererat mig. Där satt vi tre, två grönklädda läkare och en ung sjuksköterska. Läkaren började med att säga att de inte hade opererat bort äggstocken och cystan. Först kände jag en lättnad och tänkte att det var härligt att det inte behövdes men då fortsatte läkaren att prata. När de hade öppnat buken hade de sett förändringar på äggstockarna, äggledarna, livmodern, urinblåsan och bukhinnan. De hade tillkallat en tumörkirurg som hade tittat och som tog biopsier från alla angripna områden. Jag kunde först inte gråta, kände mig helt tom och i chock, hur kunde cystan som de hela tiden bedömt vara godartad plötsligt visa sig innehålla cancer och att det spridit sig. Doktorn var pedagogisk och ritade på ett kort var de hade hittat förändringarna. Han förklarade sedan att de hade satt bollen i rullning vilket innebär att biopsierna var skickade med prioritet till patologen, vanligtvis ska en sådan bedömning ta max fem dagar men på grund av brist på patologer kan det ta ett par veckor. De hade också skrivit remisser till olika röntgen för att man ska se hur det ser ut i buken och mina lungor. Ju mer han pratade desto mer kände jag att nu vill jag vakna upp från denna mardrömmen...detta kan inte vara sant...
Läkaren berättade också att det var ett väldigt otippad fynd de hade gjort. Efter röntgen och förutsatt vad de visar är en stor operation inplanerad, han sa att det är en tuff operation som kan ta åtta timmar då man öppnar hela buken och tar bort äggstockar, äggledare, livmoder och de delar av urinblåsa och bukhinna som är angripna. Det är också en svår rehabilitering efteråt vilket blir tuffare för mig som har haft en propp i lungan och har en genetisk defekt som gör att jag har ökad risk för proppar.
Jag kom inte på så mycket frågor och det fanns ingenting i läkarnas utlåtande eller agerande som lugnade mig, det kändes som att de lämnade över en inbjudan till döden.
Sköterskorna hade flyttat mina saker från en fyrsal till ett enkelrum dit vi fick gå efter information av läkarna. Jag grät, hade ångest, undrade om det hade blivit något fel När sköterskan kom in grät även hon och sa att det var tungt, hon förstod inte hur det kunde bli så här och att det kändes väldigt jobbigt... Jag blev erbjuden att stanna över natten men valde att checka ut och åka hem.
Hem kom jag och i min målbild på morgonen hade det varit när jag satt i bilen på väg från sjukhuset, verkligheten blev inte alls som min målbild. Jag grät, skrek, hulkade, skakade, pratade om döden att jag inte ville dö, att jag likagärna kunde avsluta mitt liv..... så rullade det om och om igen. Natten slumrade jag av och till och vaknade i panik och grät och tröstades av David. Tankarna kom på hur länge jag ska leva, hur tar man farväl av sina nära och kära. Alla planer jag har för framtiden ryktes undan...Astrids student som är om ett par månader, kommer jag klara behandlingen. Är det lönt att genomgå en sådan tuff behandling om man sedan ändå ska dö. Jag hade tänkt att jag inte skulle googla men kunde inte låta bli, fanns dessvärre ingenting på internet som kunde lugna mig, min cancer var spridd.
Fredagen smög sig fram, grät och fick panik och hade dödsångest, om och om igen men några korta pauser eftersom man inte orkar gråta hela tiden. På kvällen provade jag att ta en halv lugnande som jag hade fått hem från sjukhuset, den funkade på så sätt att jag blev helt knockad och inte orkade vara ledsen. Jag slumrade på natten men det var ingen behaglig sömn. David kontaktade sjukhuset för att försöka påskynda tid för de olika undersökningarna men fick höra att de inte hade fått remissen än, den behöver skrivas under av avdelningsläkaren som var ledig och åter i tjänst imorgon måndag.
Jag kände att jag behövde prata med någon på lördagen men kontaktsköterskorna jobbade inte på helgen och cancerfondens stödlinje är bara bemannad dagtid på vardagar. Till slut fixade min syster så jag fick kontakt med Catharina som är bekant till familjen och jobbar som gynekolog. Catharina och jag hade en bra pratstund, jag fick ställa mina frågor och Catharina sa att jag är i goda händer eftersom tumörkirurgerna på Sahlgrenska är väldigt duktiga och ligger i framkant när det gäller gynekologisk tumörkirurgi. Jag kände mig lite lugnare några timmar och försökte tänka positivt en stund, jag har ingen vätska i buken vilket man brukar ha när det är ett sent skede av äggstockscancer.
På kvällen upptäckte jag att operationssåret i magen började bli rött och värmeökat, och min buk var svullen. Eftersom vi inte fick åka till avdelningen där jag varit inskriven var vi hänvisade till gynakuten. Vi försökte ringa dit först men de tog inte emot några samtal. David tyckte vi skulle åka in så det gjorde vi vid åtta på kvällen. Det verkade vara lugnt på akuten och vi blev snabbt mottagna av en sköterska som skrev in mig. Hon tyckte det var viktigt att läkaren undersökte mig och de började med att ordinera prover, jag tog snabbsänka, urinprov och blodvärde, samtliga prover var bra.
Väl i väntrummet fick vi höra att de andra hade väntat i sex timmar eftersom doktorn, som för övrigt var ensam på avdelningen, hade fått gå till operation. När läkaren kom tillbaka strax före nio på kvällen tog hon en patient sen blev hon kallad till operation igen. Galet att ha en läkare på akuten som bemannar även vårdavdelningarna och akuta operationer. Personalen kände att jag var en prioriterad patient och jag fick gå före i kön när läkaren väl var på plats. När doktorn pratade om min cancerdiagnos kändes det återigen som att hon pratade om någon annan. Hon trodde att jag hade fått en reaktion på plåstret som satt över operationssåret. Hon lyssnade på buken och klämde och det kändes bra sa hon. Hon ritade runt rodnaden så jag skulle kunna ha koll på om det ökade.
Vid midnatt var vi hemma igen, helt slut båda två och kröp till sängs direkt. Jag tog 1/4 tablett av den lugnande medicinen jag hade fått och den fick mig att somna, är väldigt känslig för lugnande. Jag sov och vaknade om vartannat och från sju var jag klarvaken och tappade åter kontrollen över mina tankar och känslor. David och Astrid höll om mig och sa om och om igen att jag inte alls ska dö. Efter ett tag var jag så slut så jag inte orkade gråta mer, jag tog mig upp och gick ut på promenad med Astrid och Molly vilket var skönt. När jag var hemma igen hjälpte David mig att duscha och sen började jag skriva denna blogg. Tror att dagen får presenteras i ett eget inlägg...
Åsa
I nuläget är denna bloggen bara till för mig, det kan tänkas att jag bjuder in några att ta del av det jag skriver men just nu är den mest för mig själv och för att jag ska klara av minut för minut, timme för timme och dag för dag fram tills dess att jag får besked om hur nära döden jag är och vad jag behöver göra för att hålla döden borta så länge som möjligt.
Allting började sommaren 2018 då jag plötsligt fick förändrade blödningar och en jobbig tyngdkänsla i nedre delen av buken som även gav sig tillkänna på natten när jag skulle sova. Jag fick också tätare blödningar och sen väldigt långt uppehåll. Om det inte hade varit för de jobbiga smärtorna hade jag nog bara tänkt att jag var i klimakteriet. Att gå till gynekologen är något jag tycker är väldigt jobbigt men när hösten kom och mina besvär bestod tog jag mod till mig och ringde till Aleris i Göteborg och boka tid. Sköterskan som svarade tog mig på största allvar och jag fick en tid inom en vecka.
Jag hade varit hos samma gynekolog ett par år tidigare då hon hade konstaterat att jag hade tre stora myom. Mina tankar var att det kunde vara myomen som hade vuxit och orsakade mina besvär. Läkaren gjorde ett ultraljud och konstaterade först att mina myom inte hade ändrat storlek, de såg likadana ut som vid kontrollen ett par år tidigare. Plötsligt sa hon att hon såg en cysta som inte varit där innan. Jag hörde att hon nämnde att det kunde vara äggstockscancer men det kunde också vara..... Läkaren resonerade nog högt med sig själv om vilka olika slags cystor det kunde vara. Själv var jag i chock efter att ha hört äggstockscancer så jag hörde inte så mycket mer. I ett chockat tillstånd skickades jag till laboratoriet för att ta ett cancermarkörprov, kändes så overkligt. När jag kom ner till bilen började tårarna strömma ner för mina kinder, en stund senare blev jag uppringd av sköterskan som sa att hon lovade att hålla koll på när provet kom så läkaren kunde ringa omedelbart.
Väl hemma ringde jag David som var bortrest med jobbet och informerade av vad läkaren hade sagt. Han erbjöd sig att komma hem men jag menade att vi skulle vänta tills jag fick provsvaren. Natten som gick mellan tisdag och onsdag var en mardröm, jag läste om äggstockscancer som ju anses vara den mest aggressiva cancer man kan drabbas av som kvinna eftersom det är ett tyst sjukdomsförlopp till en början. Astrid vaggade mig till sömns och tog väl hand om sin mamma. Jag hann tänka på döden redan då och rädslan för att lämna jordelivet.
Onsdag middag blev jag uppringd av läkaren som redan fått provsvaret på cancermarkören som visade sig vara något förhöjt. Läkaren bröt på ryska men var jätte gullig men jag hade lite svårt att ta till mig allt hon sa, även hon var berörd. Hon sa att det inte behöver vara äggstockscancer eftersom provsvaren var lite förhöjda och hon skulle skicka remiss med högsta prioritet till specialistvården på Sahlgrenska. Läkaren skrev också ut antidepressiva att ta i väntan på besked, något jag inte riktigt kände var adekvat.
I min värld är högsta prioritet inom en vecka och jag blev chockad när jag ringde Kontaktpunkten på Sahlgrenska som meddelade att prioritet ska ske inom sex veckor. SEX VECKOR av väntan på att få besked om man har cancer eller inte, är det snabb handläggning?!? Strax efter fick jag en kallelse till en specialistläkare den 26/11, jag försökte boka om besöket men det gick inte, blev ombedd att ringa regelbundet för att höra om återbud. Jag ringde ett flertal gånger till Kontaktpunkten men inga återbud.
Då skickade jag ett brev till läkaren som jag hade fått tid till och bad om telefonkontakt och hon ringde faktiskt upp efter en dryg vecka. Läkaren ville lugna mig och sa att det var inget av det hon såg på ultraljudsbilden som gjorde henne orolig, det något förhöjda provsvaret var inte så konstigt med tanke på att jag har myom och hade mens vi provtagningstillfället. Det kändes lite lugnare och jag frågade om jag fick ta prover inför besöket istället för vid besöket så vi hade provsvaren när vi sågs. Jag tog proverna en vecka innan jag skulle till läkaren, väldigt nervöst men bra att få gjort det.
När det var dags för läkarbesök var David med, jag var så himla orolig men fick ett bra bemötande av läkaren som var i pensionsåldern och specialist på vaginala ultraljud. Hon gjorde en grundlig undersökning av mig och tyckte inte att cystan såg farlig ut. Hon sa att hon trodde jag kunde ha endometrios som orsakat en chokladcysta, endometrios, jag?!? Jag tyckte det lät konstigt eftersom jag aldrig själv har haft de misstankarna men så svarade hon glatt att jag kanske var en tuffing som klarade smärta. Cancermarkörprovet hade stigit lite men inte heller det tyckte hon var märkligt.
Läkaren förklarade att man aldrig kan vara 100% säker men att hon kunde ha fel på någon promille. För att vara på den säkra sidan skulle cystan opereras bort och hon trodde det skulle kunna ske i februari.
Jag låg på och kontaktade operationskoordinatorn och kollade om jag kunde få en så snabb tid som möjligt. Jag fick till svar att läkaren bedömt att det inte såg farligt ut och att jag skulle kallas för operation våren 2019 eftersom de hade extremt långa väntetider. Jag hörde trots detta av mig ett flertal gånger till henne för att förklara att jag inte mådde bra och ville få gjort ingreppet, jag satte även om mig i en kö för de som kunde tänka sig att komma med kort varsel.
I januari skickade jag ett meddelande till läkaren som jag hade träffat i november och förklarade att eftersom de inte ansåg att en operation var viktig kanske jag inte behövde operera bort cystan. Ett par veckor senare blev jag uppringd av en annan läkare som berättade att den andra doktorn hade gått i pension. Vi samtalade om min situation och hon förklarade att jag absolut behövde opereras eftersom min cysta trots allt var lite oklar. Jag frågade om man inte skulle göra ett nytt ultraljud och ta nya prover och hon tyckte inte man skulle göra ultraljud men att vi skulle ta om provet. Hon la även till ytterligare en cancermarkör som inte hade testats tidigare, det var tydligen något om hon forskade kring.
Ett par veckor senare fick jag provsvaren, det första markörprovet som även hade tagits tidigare hade sjunkit marginellt, det nya provet ansågs vara ett normalvärde. Läkaren skrev även att hon hade påskyndat min remiss så jag skulle opereras inom två månader. Därefter fick jag en kallelse till operation precis två månader senare, inskrivning 21/3 och operation 28/3.
Den 21/3 är egentligen en väldigt fin och viktig dag för mig, min son Fabian föddes det datumen 2002. Detta blev inte riktigt en sådan fin dag även om vi hade mysig födelsedagsmiddag på kvällen. Jag fick träffa läkaren som skulle operera mig och som då gjorde ett ultraljud. Han upptäckte att cystan hade ändrat karaktär och sa att han inte längre kunde utesluta att den var malign. Jag var chockad och sa att då känns det ju som att de har gjort väldigt fel som har låtit mig vänta så länge, han tyckte inte det var länge.
Vi samtalade om operationen och att det var planerat för att ta bort ena äggstocken och cystan men om det såg malignt ut fick de lov att ta även den andra äggstocken, tarmäxet och blindtarmen. Jag mådde inget vidare när jag åkte därifrån, jag kastades tillbaka i tiden och fick åter ny oro i kroppen och en rädsla för att dö. Sökte åter information på internet och försökte lugna mig med att om ifall det såg malignt ut så verkade det vara i ett tidigt stadium.
Veckan gick på något vis och sen var det dags för the D day. Jag kom till avdelningen kl. 8.00 och gick operationskläder på mig samt dropp kopplat. Jag tillbringade två nervösa timmar i väntrummet tillsammans med David, rädd för att det skulle behöva bli det större ingreppet.
Strax efter kl. 10 sa de att det var dags för mig att göra mig klar och åka till operation. Jag var väldigt nervös och rädd men avböjde lugnande, gillar att ha kontroll vilket jag definitivt inte hade ändå. Gullig personal både på avdelningen och på operation som tog min oro på största allvar och tog hand om mig på bästa sätt. Jag fick panik när det var dags för att sövas och minns att jag grät när jag somnade.
När jag vaknade upp yrvaken frågade jag hur länge jag hade opererats, jag fick till svar att det tagit 1,5 timme och tänkte då att det blev den större operationen.
På uppvaket hade jag ganska ont och de fyllde på med smärtlindrande medicin. Jag sov ingenting utan försökte ta reda på vilken operation det blev men ingen sa någonting utan sa att dr alltid pratar med en efter operation.
Väl tillbaka på avdelningen mötte David och Astrid upp, jag var glad att se dem. Vi blev omedelbart inkallade till att prata med de två läkarna som hade opererat mig. Där satt vi tre, två grönklädda läkare och en ung sjuksköterska. Läkaren började med att säga att de inte hade opererat bort äggstocken och cystan. Först kände jag en lättnad och tänkte att det var härligt att det inte behövdes men då fortsatte läkaren att prata. När de hade öppnat buken hade de sett förändringar på äggstockarna, äggledarna, livmodern, urinblåsan och bukhinnan. De hade tillkallat en tumörkirurg som hade tittat och som tog biopsier från alla angripna områden. Jag kunde först inte gråta, kände mig helt tom och i chock, hur kunde cystan som de hela tiden bedömt vara godartad plötsligt visa sig innehålla cancer och att det spridit sig. Doktorn var pedagogisk och ritade på ett kort var de hade hittat förändringarna. Han förklarade sedan att de hade satt bollen i rullning vilket innebär att biopsierna var skickade med prioritet till patologen, vanligtvis ska en sådan bedömning ta max fem dagar men på grund av brist på patologer kan det ta ett par veckor. De hade också skrivit remisser till olika röntgen för att man ska se hur det ser ut i buken och mina lungor. Ju mer han pratade desto mer kände jag att nu vill jag vakna upp från denna mardrömmen...detta kan inte vara sant...
Läkaren berättade också att det var ett väldigt otippad fynd de hade gjort. Efter röntgen och förutsatt vad de visar är en stor operation inplanerad, han sa att det är en tuff operation som kan ta åtta timmar då man öppnar hela buken och tar bort äggstockar, äggledare, livmoder och de delar av urinblåsa och bukhinna som är angripna. Det är också en svår rehabilitering efteråt vilket blir tuffare för mig som har haft en propp i lungan och har en genetisk defekt som gör att jag har ökad risk för proppar.
Jag kom inte på så mycket frågor och det fanns ingenting i läkarnas utlåtande eller agerande som lugnade mig, det kändes som att de lämnade över en inbjudan till döden.
Sköterskorna hade flyttat mina saker från en fyrsal till ett enkelrum dit vi fick gå efter information av läkarna. Jag grät, hade ångest, undrade om det hade blivit något fel När sköterskan kom in grät även hon och sa att det var tungt, hon förstod inte hur det kunde bli så här och att det kändes väldigt jobbigt... Jag blev erbjuden att stanna över natten men valde att checka ut och åka hem.
Hem kom jag och i min målbild på morgonen hade det varit när jag satt i bilen på väg från sjukhuset, verkligheten blev inte alls som min målbild. Jag grät, skrek, hulkade, skakade, pratade om döden att jag inte ville dö, att jag likagärna kunde avsluta mitt liv..... så rullade det om och om igen. Natten slumrade jag av och till och vaknade i panik och grät och tröstades av David. Tankarna kom på hur länge jag ska leva, hur tar man farväl av sina nära och kära. Alla planer jag har för framtiden ryktes undan...Astrids student som är om ett par månader, kommer jag klara behandlingen. Är det lönt att genomgå en sådan tuff behandling om man sedan ändå ska dö. Jag hade tänkt att jag inte skulle googla men kunde inte låta bli, fanns dessvärre ingenting på internet som kunde lugna mig, min cancer var spridd.
Fredagen smög sig fram, grät och fick panik och hade dödsångest, om och om igen men några korta pauser eftersom man inte orkar gråta hela tiden. På kvällen provade jag att ta en halv lugnande som jag hade fått hem från sjukhuset, den funkade på så sätt att jag blev helt knockad och inte orkade vara ledsen. Jag slumrade på natten men det var ingen behaglig sömn. David kontaktade sjukhuset för att försöka påskynda tid för de olika undersökningarna men fick höra att de inte hade fått remissen än, den behöver skrivas under av avdelningsläkaren som var ledig och åter i tjänst imorgon måndag.
Jag kände att jag behövde prata med någon på lördagen men kontaktsköterskorna jobbade inte på helgen och cancerfondens stödlinje är bara bemannad dagtid på vardagar. Till slut fixade min syster så jag fick kontakt med Catharina som är bekant till familjen och jobbar som gynekolog. Catharina och jag hade en bra pratstund, jag fick ställa mina frågor och Catharina sa att jag är i goda händer eftersom tumörkirurgerna på Sahlgrenska är väldigt duktiga och ligger i framkant när det gäller gynekologisk tumörkirurgi. Jag kände mig lite lugnare några timmar och försökte tänka positivt en stund, jag har ingen vätska i buken vilket man brukar ha när det är ett sent skede av äggstockscancer.
På kvällen upptäckte jag att operationssåret i magen började bli rött och värmeökat, och min buk var svullen. Eftersom vi inte fick åka till avdelningen där jag varit inskriven var vi hänvisade till gynakuten. Vi försökte ringa dit först men de tog inte emot några samtal. David tyckte vi skulle åka in så det gjorde vi vid åtta på kvällen. Det verkade vara lugnt på akuten och vi blev snabbt mottagna av en sköterska som skrev in mig. Hon tyckte det var viktigt att läkaren undersökte mig och de började med att ordinera prover, jag tog snabbsänka, urinprov och blodvärde, samtliga prover var bra.
Väl i väntrummet fick vi höra att de andra hade väntat i sex timmar eftersom doktorn, som för övrigt var ensam på avdelningen, hade fått gå till operation. När läkaren kom tillbaka strax före nio på kvällen tog hon en patient sen blev hon kallad till operation igen. Galet att ha en läkare på akuten som bemannar även vårdavdelningarna och akuta operationer. Personalen kände att jag var en prioriterad patient och jag fick gå före i kön när läkaren väl var på plats. När doktorn pratade om min cancerdiagnos kändes det återigen som att hon pratade om någon annan. Hon trodde att jag hade fått en reaktion på plåstret som satt över operationssåret. Hon lyssnade på buken och klämde och det kändes bra sa hon. Hon ritade runt rodnaden så jag skulle kunna ha koll på om det ökade.
Vid midnatt var vi hemma igen, helt slut båda två och kröp till sängs direkt. Jag tog 1/4 tablett av den lugnande medicinen jag hade fått och den fick mig att somna, är väldigt känslig för lugnande. Jag sov och vaknade om vartannat och från sju var jag klarvaken och tappade åter kontrollen över mina tankar och känslor. David och Astrid höll om mig och sa om och om igen att jag inte alls ska dö. Efter ett tag var jag så slut så jag inte orkade gråta mer, jag tog mig upp och gick ut på promenad med Astrid och Molly vilket var skönt. När jag var hemma igen hjälpte David mig att duscha och sen började jag skriva denna blogg. Tror att dagen får presenteras i ett eget inlägg...
Åsa
Kommentarer
Skicka en kommentar