Idag kom min syster Anna och hennes tre underbara barn Edvin, Hugo och Klara på besök. Jag var nervös inför besöket men familjen trodde det skulle vara bra för oss alla. När de kom låg jag på rummet och grät så Anna kom upp till mig och höll om mig länge och klappade på mig. Det kändes så skönt att få bli omhållen av sin storasyster och bara släppa taget. Anna är ett fantastiskt stöd, precis som familjen. Jag har ringt henne ett flertal gånger när jag känner att jag håller på och tappa kontrollen.
Efter ett tag gick vi ner och hälsade på ungdomarna som nog snarare ska beskrivas som vuxna. Jag grät när jag kramade om dem och det kändes märkligt att de var hos oss eftersom jag plötsligt att blivit allvarligt sjuk. Det är inte så ofta vi hälsar på hemma hos varandra eftersom de bor i Bjärred utanför Malmö och jag strax utanför Göteborg.
Vi beslutade oss för att gå en promenad och det var skönt att röra på sig. Jag glömde kanske inte bort min situation men jag fick omfokuserat en stund. När vi kom hem tog vi fika på altanen, en smörgås fick jag tvingat i mig, ingenting smakar just nu. De var här nästan fyra timmar och det kändes skönt att få ett avbrott även om jag emellanåt slogs av att det kanske inte är så här många tillfällen till som vi kan ses. Nu har de åkt hem och jag har slagit mig ner i soffan, totalt utmattade både kroppsligt och i knoppen.
På onsdag kommer Anna och Klara på besök, jag tror att de stannar två nätter. Jag tror att det kan vara bra att någon annan än familjen kan hjälpa till att fånga mig när jag faller ner i det stora svarta hålet.
Tankarna är så många, jag är så himla rädd över alla dessa undersökningar jag ska genomgå. Jag är livrädd över resultatet av alla vävnadsprover de tagit. Jag är livrädd över att få min dom, vilken slags cancer är det jag har, vilken behandling och finns det chans att överleva eller bara förlänga lidandet. Jag är inte redo att lämna min familj, min tillvaro, min identitet, jag vill fortsätta leva länge. Det finns så mycket jag vill uppleva, se barnen bli vuxna, kanske skaffa familj, resa med David, umgås med övriga familjen.
En tanke som jag verkligen inte kan släppa är hur den långa väntetiden har påverkat min prognos. Vad hade hänt om jag hade fått opererat bort cystan tidigare? Jag vet att ingen läkare kommer ge mig ett svar på detta, det skulle vara lite att bekänna att de någonstans på vägen har gjort fel och det tror jag aldrig kommer hända. Jag brukar annars försöka tänka att man ska släppa saker som har hänt och som man inte kan påverka, detta är svårt att släppa eftersom den långa väntetiden faktiskt kan vara min biljett vidare...
Imorgon har jag önskat att tumörkirurgen kontaktar mig, osäker på om jag orkar prata med henne men annars gör David det. Min älskade fina David som är ett fantastiskt stöd. Mina älskade ungdomar som finns här för mig hela tiden och som står ut när jag inte kan sortera i mina tankar utan bara säger rakt ut att jag är rädd för att dö, att jag inte vill lämna dem. Tack för att ni finns!
Efter ett tag gick vi ner och hälsade på ungdomarna som nog snarare ska beskrivas som vuxna. Jag grät när jag kramade om dem och det kändes märkligt att de var hos oss eftersom jag plötsligt att blivit allvarligt sjuk. Det är inte så ofta vi hälsar på hemma hos varandra eftersom de bor i Bjärred utanför Malmö och jag strax utanför Göteborg.
Vi beslutade oss för att gå en promenad och det var skönt att röra på sig. Jag glömde kanske inte bort min situation men jag fick omfokuserat en stund. När vi kom hem tog vi fika på altanen, en smörgås fick jag tvingat i mig, ingenting smakar just nu. De var här nästan fyra timmar och det kändes skönt att få ett avbrott även om jag emellanåt slogs av att det kanske inte är så här många tillfällen till som vi kan ses. Nu har de åkt hem och jag har slagit mig ner i soffan, totalt utmattade både kroppsligt och i knoppen.
På onsdag kommer Anna och Klara på besök, jag tror att de stannar två nätter. Jag tror att det kan vara bra att någon annan än familjen kan hjälpa till att fånga mig när jag faller ner i det stora svarta hålet.
Tankarna är så många, jag är så himla rädd över alla dessa undersökningar jag ska genomgå. Jag är livrädd över resultatet av alla vävnadsprover de tagit. Jag är livrädd över att få min dom, vilken slags cancer är det jag har, vilken behandling och finns det chans att överleva eller bara förlänga lidandet. Jag är inte redo att lämna min familj, min tillvaro, min identitet, jag vill fortsätta leva länge. Det finns så mycket jag vill uppleva, se barnen bli vuxna, kanske skaffa familj, resa med David, umgås med övriga familjen.
En tanke som jag verkligen inte kan släppa är hur den långa väntetiden har påverkat min prognos. Vad hade hänt om jag hade fått opererat bort cystan tidigare? Jag vet att ingen läkare kommer ge mig ett svar på detta, det skulle vara lite att bekänna att de någonstans på vägen har gjort fel och det tror jag aldrig kommer hända. Jag brukar annars försöka tänka att man ska släppa saker som har hänt och som man inte kan påverka, detta är svårt att släppa eftersom den långa väntetiden faktiskt kan vara min biljett vidare...
Imorgon har jag önskat att tumörkirurgen kontaktar mig, osäker på om jag orkar prata med henne men annars gör David det. Min älskade fina David som är ett fantastiskt stöd. Mina älskade ungdomar som finns här för mig hela tiden och som står ut när jag inte kan sortera i mina tankar utan bara säger rakt ut att jag är rädd för att dö, att jag inte vill lämna dem. Tack för att ni finns!
Kommentarer
Skicka en kommentar